Jag har bestämt mig, en gång till. Och nu ska jag fan försöka. En gång till.

Men jag önska verkligen att jag kunde få bli så där smal som jag alltid har dörmt om. Jag vill verkligen klara det här.

Och ett citat som man som ana hört himla många gånger, men som känns så sant för mig just nu är att;

Den enda friheten som finns kvar, är friheten att svälta.

Ja. För vad finns det annat här i livet som inte sviker oss?

Kärlek kan svika. Mat bedrar. Vänner kommer och går (har en period när jag märker det väääldigt tydligt just nu). Karriären kan gå åt helvet.

Över allt finns det så mycket som spelar roll.

Men ska man bli smal, då är det lite krast sett bara självkontrollen som styr om du lyckas eller inte. Din egen kämparglöd.

Så jag ska fan visa er att det iaf finns en sak jag kan kontrollera. Jag kan kontrollera maten. När jag bara har orken att ta anas order.

En helt annan sak... Eller kanske inte egentligen...

Menj jag har börjat märka att jag är på väg. Haft flera veckor då mina vanor va som bortblåsta och matångesten ersattes av en fruktansvärd längtan efter någon form av närhet.

Men nu är jag på väg igen. Flera gånger då jag äter kommer den välbekanta känslan av självförakt. En känsla av att jag inte blir fri och ren innan det som ligger i min matsäck skvalpar runt i toaletten eller så.

Och jag börjar få rutin på att spy. Har dessutom kommit på att om jag dricker kaffe innan går det hur lätt och bra som helst. Det finns antagligen något i kaffe som inte min mage är så bra kompis med. Men det gör mig egentligen bara glad :)

Nehe. Nu ska jag börja förbereda mig menatalt för att klara äta middag. Klara att stå emot. För det är just det jag måste lära mig klara utav nu igen.

Det var en självklarhet. Men är inte det längre. Jävla idiot jag var som släppte taget. Men nu fan gäller det. Jag har gått upp pinsamt mycket och jag vägrar acceptera det.

Mina gamla mål är inpräntade som en tatuering i huvudet igen. Jag ska vara så lätt att jag kan gå i snön utan att göra avtryck efter mig. Ett andetag ska kunna blåsa ikull mig. För två benrangel skall skallra i takt.

(Du och jag martina, vi kan!)