Fy fan. Jag vill inget hellre än att bara få den här dagen ogjord. Jag har sådan jävla ångest just nu att jag bara vi försvinna. Somna och aldrig mer vakna av ångestattacker.

Allt som va planerat att gå så bra gick sååååå åt helvete.

Skulle lagat min egen middag, men blev inte så. Skulle inte äta något annat än middag, men blev inte så. Skulle absolut inte äta någon fil, men blev inte så. Skulle verkligen, verkligen, verkligen inte äta kexchokladen som låg i kylen, men blev inte så heller.

Vart så glad av det där med jeansen att det paralyserade hela mig. All kontroll försvann och jag tryckte i mig säkert en halvliter mellanfil. Med typ jorden onyttigaste müsli. Och mitt i allt tryckte jag även i mig en 55 grams kexchoklad. 2 koppar te med ganksa mycket mjölk. Ush, jag hatar verkligen att tappa kontrollen. Hatar att äta sånt jag inte vill och hatar att har jag väl börjat går det inte att stoppa. Jag hatar mig själv. Självföraktet ligger på skyhög nivå och jag önskar jag slapp leva överhuvudtaget just nu. Jag orkar inte mer. Varje dag är bara ångest, ångest, panik, och mer ångest.

Varje kväll är en tårlös, hejdlös gråt. Varje natt är en knappt sovbar natt. Varje morgon är en morgon av ångest, självhat och en önskan om att inte ha vaknat. Varje minut framför spegeln, granskandes av allt äckligt fett är en minut av planläggning för dagen. Men varje plan går i baklås, alla planer går upp i rök då dom totalt pulvriseras. Och så blir varje dag ett helvete.

Varför ska det vara så svårt att bara leva. Följa hennes (äsens) regler? Följa sin instinkt till att inte äta. Sitt behov av att träna. Varför ska det vara så svårt? Jag vill inget annat än att bli smal, och det får fortfarande kosta vad det kosta vill. Men är det verkligen tvunget att vara så svårt?

Helvetes jävla liv till att vara svårt att leva. Helvetes jävla livslåga till att slockna. Helvetes jävla ätstörning till att ändå vara så jävla älskad. För jag älskar min ätstörningen, jag vet att den en dag kommer göra mig vacker. Och kan inte sluta älska den tack vare det.

Men helvetes jävla jag till att inte kuna hantera mig själv. Att aldrig förstå var gränserna för mina behov går. Jag menar, jag behöver inte mat, och jag behöver verkligen, verkligen inte äta godis.

Helvetes jävla hetsätande. Hatar dig!!

Förlåt för att jag låter er höra på så mycket klagomål på en och samma gång, men nu vill jag fan inte mer. Jag vill inte leva i en ångest, men jag vill inte heller lämna det, för jag vet att det är ångesten som sakta men säkert får mig att inte äta. Just för att jag vill slippa ångest slutar jag ju äta. Och slutar jag äta blir jag en dag vacker. Men jag orkar inte ångest. Därför är det skärpning som gäller i morgon. Ska se till att jag får åka in till stan då, vara i stan hela dagen och på så sätt inte äta ett skit. För jag måste, mååååste, kompensera dagens hets på något vis.

Nej nu ska ni inte behöva lyssna på mitt självhats-svammel mer.

Skriver i morgon, och då ska ni få höra något positivt hoppas jag.

Puss och kram <33

Kvällen va bajs. Riktigt bajsig faktiskt.

Trodde jag skulle få laga maten själv, men nej, farsan gjorde det.

Han gjorde någon fiskgratäng, och i gratängsåsen fanns allt möjligt äckel.

Matlagningsgrädde, mjölk, senap,soya och kryddor. I resten av gratängen var det fisk, ris och grönsaker...

Fick panik när jag hörde vad som var i. Men åt ändå ganksa mycket. Efter maten blev jag helt hysterisk. Som jag blir när jag blir hysterisk satt jag o bet närstan hål på tummen och satt och allmänt typ skakade och var hur nära gråten som helst. Hade det inte vart för att jag redan duschat idag hade jag sakt att jag skulle tagit en dusch och satt mig vid toan och spytt. Kände mig så fruktansvärt äcklig!

Klarade inte av att va kvar hemma, utan bestämde mig för att gå ut en promenad. Men väl ute var det svinkallt och smidigt nog glömde jag vantarna hemma >.<  Så istället för att gå min vanliga promenadrunda gick jag upp till centrum. Bar med mig all min ångest in i provrummet på Lindex. Kände att jag verkligen behövde pepp för att orka ta mig ut på en promenad. Så jag som aldrig tidigare kunnat ha ett par 36:or så dom sitter snyggt på mig bestämde mig för att testa ett par ändå. Och så ville jag se hur långt jag hade kvar för att nå mitt mål med att komma i ett par 34, så tog med mig båda paren in i hytten. Hade tänkt börja med 36:orna, för att se om det ens va värt att försöka kläma ner sig i ett par 34:or. Men sen kända jag att neej, om jag inte kommer i 34:orna helt, kan det iaf bli en lättnad om jag kommer i 36:orna. Så började med 34:orna, och kom i dom utan probelm. Hade jag haft pengar då hade jag lätt köpt dom.

Så testade jag 36:orna, men det va ingen större skilnad mot 34:orna, trist nog. Men men, gick ut o hämtade fler 34:or för att se om jag kunde komma i dom också. Och jaaadå. Provade sammanlagt 5 par i storlek 34, alla kom jag i, men ena paret fick jag inte igen gylfen på. Men skitsamma, jag kom i dom. Och jag säger det, 2 par satt som en smäck! Så himla underbart!!

Så nu har mitt humör vänt helt. Vist, jag har fortfarande ångest  över middagen, men ändå ruskigt glad. Kom liksom i min hitills drömstorlek, fast nu är den så klart bytt mot 32:or, men ändå. Och då ska man ändå ha i åtanke att jag va nysväld på massa middag när jag testade dom. Så mina fina 32:or är nog inte sååå långt bort längre. Faaan va glad jag känner mig!!

Wiie, vill bara hoppa, studsa, tjoa av glädje, fast då skulle ju pappa klart börja undra XD

Nej gud, nu kommer jag bara bli tjatig om hur glad jag blev, bäst jag lägger ner det här nu. Men ni får ha det så bra, puss o kram <33

Ja, sa ju att pappa lagar mat just nu. Har tur, för han sa att det blir som en tidig middag, så behöver inte oroa mig för mer mat ikväll. Men samtidigt blir det verkligen inte nyttigt. Han ska göra någon fiskgratäng, och i gratängsåsen hade han i både matlagningsgrädde, mjölk och senap.

Sen blir det ju som sagt fisk i, ris till, o så grönsaker också. Ingeinge bra...

Glömde nästan skriva det, har ätit den lilla gurksnutten som var kvar i kylen (typ 5 cm lång, ganksa smal) max 10 kcal

Ja det är precis lika skruvat som det låter.

Igår gick ju bra, men kvällen slutade med en blandad känsla av ångest och stolthet.

Idag har gått ungefär lika bra, smuttade lite på mitt kaffe, dock med okänd mängd mellanmjölk i. Men det räckte med att titta på koppen så fick jag ångest. Efter ett par klunkar var det riktigt nära gråten. Så lät bli att dricka mer.

Sitter fortfarande(typ 4 timmar senare) och har ångest över dom där kaffeklunkarna.

Och kan ju inte påstå att det blev bättre när farsan sa att han skulle göra i ordning lite mat till oss allihop. Jag vill bara försvinna en stund. Jag orkar inte äta, ångesten river redan i mig, vill inte att den ska ta över mig helt.

Dessutom vet jag inte om det här räcker, eller om pappa kommer tvinga i mig middag sen i kväll också. Det vore verkligen hemskt.

Och är aldeless för trött för att orka träna också. Hela kroppen säger emot så fort jag ens reser mig upp. Huvudet snurrar så fort jag ställer mig upp och fortsätter snurra ett par sekunder. Inte så mysigt. Så vill helst inte göra det värre med att träna.

Får eventult bli att jag spyr om pappa tvingar i mig mer mat ikväll, för det kommer inte mitt psyke att orka med. Inte en chans!

Men jag fattar fortfarande inte hur det kommer sig att ångesten alltid är som värst när det går som bäst med maten... Jag menar, har jag fastat hela dagen kan man ju tycka att det vore okej att äta ett äpple, men ser jag ett äpple efter nästan en hel dags fast är jag på väg att bryta ihop. Det är ett stående bevis på att jag haft bra kontroll under dagen, men ändå ganksa jobbigt. Men enligt mig finns det ingenting man inte står ut med för att bli vacker. Så det är bara att härda ut ångestattackerna.

Min egen ana-hemsida börjar förresten komma i ordning, så lägger nog upp en länk om några dagar :)

Nu får ni ha det så bra, och lycka till. Under tiden ska jag kolla vad det är farsan står ute i köket och gör i ordning.

Puss på er! <33